Nu har dårskapen kommit på besök och vi har blivit fakirer. Det började med en annons som vi läste tillsammans och konstaterade att det lät mycket bra det de skrev om. Min mor har trampat på plastplattor i många år och påstod att det var nyttigt. Varför inte prova, sagt och gjort.

Numera med en pinande huvudvärk och en röd rygg. Ny akupunkterade fötter. Så ligger faenskapet på köksbordet och är dessutom röd så man kan inte glömma vilka dumheter som man går på.

Det är så illa att S-A springer omkring och sprider sina fröer alltså de inköpta på Kalles handelsträdgård, redan i arla morgonstund.

Nu ska den lilla röda packas med till Karlskoga, får väl leta en plåtlåda för den punkterar allt i dess väg. Här kommer en liten bild på den ljuvligt sköna lilla spikmattan med hälsning från de nya fakirerna vid Östra Laxsjöns stugområde.

Nu är det snart bara en vecka kvar tills jag får veta om jag ska opereras eller inte. Konstigt att längta efter ett kanske tråkigt besked, det brukar jag förtränga men nu är det så svårt att kunna planera framåt i tiden.

Sitter och funderar på en utställning och måste bestämma idag om jag ska ställa fröken Anka. Bobitaz kan få gå på nästa utställning efter hon har fyllt 2 år. Tänk vad tiden går.

Nu är det fullt av aktivitet när man går ut. Igår skulle jag bara ut en sväng med hundarna och det tutade så gott över våra huvuden. Det lät som om de hälsade på oss.

Det går att söka köttbulle lite varstans och nu är det viktigt att vara lite lekfull vid varje promenad. Anka måste få fortsätta att vara så här skönt nära under våra promenader så att hon kan få vara  lös i skogen. Så nu letar vi köttbullar eller gör andra sök lekar. Jag belönar t.o.m  när hon hämtar pinnar. Mycket belöning när hon är i närheten och tar kontakt och frågar mig om vi ska sticka eller om jag kan erbjuda lite belöning.  Vi inte varit osams i skogen på  länge så endera har djuren flytt området eller så är konditionen inte helt tillbaka eller så har jag hittat rätt i kontakten. Kul att försöka fundera ut hur man ska bete sig med sin hund, man är aldrig tankelös.

Här gick jag och gömde köttbullar och hundarna nosade efter dem. Jag såg den slingrande saken  men tänkte att de rör den nog inte. Så ska man aldrig tänka. Aldrig ett inte när man ska förutse en hunds beteende.

Alla tre gick ditdirekt och sen i ett kör. Tur att den var död.......ha ha

Ligger lite efter med allt skrivande. Det är inte lätt alltid att vara motiverad med sköna ord. Eller när jag hittat annat att göra.

Veckan började med att jag verkligen har försökt att komma igång med lite aktiv träning. Så nu har vi börjat lite, lite, lite lydnadsträning.

Ja, inte är det lika roligt som agility men det kanske kan bli det. Sara en annan Pumitjej gör ju stora framsteg med sin båda pumisar i lydnadsvärlden och hon tycker att det är jätte roligt. Det mest praktiska med det är att man kan träna lite varstans och det är samma tänk som i agility. Gå ut och träna det man innan har planerat. Utvärdera och gå vidare vid nästa tillfälle.

Höj kraven när det fungerar eller gå tillbaka och dela upp övningen om du gått för fort fram. Framför allt dela upp alla moment i mindre delar och träna bakifrån i momentet. För mig blir det som ett agilitytänk.

Efter detta så började ett litet nytt projekt med agilityträning med mina pumisar och barnbarnet med en kompis.

Tjejerna sprang och sprang. Hundarna var hela tiden snabbare och satte full fräs över alla hinder. Bobitaz kämpade på för att förstå att det inte var med matte som hon skulle springa. Till slut så trillade polletten ner och hon började följa med tjejerna.

Ibland så blev det instruktioner med förarna som aldrig har tänkt på att det finns regler som gäller på en agilityplan. Så gick de ut på planen och tränade vidare.

Så plötsligt var hunden redan borta och det gällde att som handler sätta fart, jisses vad hon sprang, Chezzi-e.

Så blev det en paus til slut och alla tungor visar att det var en bra träning för alla står stilla och lyder fint för nu vill de sluta och åka hem. Det här var enda sättet att få med Chezzi-e och Anka på bild, alltså med koppel och hålla hårt. På planen hann jag inte trycka av så det blev hundtomma bilder.

På eftermiddagen så kom den första valpen på besök. Så fin och mjukt följsam. Helt underbar lite kille.

Här hittar Bozz sin hundbädd som visserligen har tvättats men som tydligen väckte lite minnen. Han snosade en stund och sen rörde han sig överallt. Han var ganska långhårig så vi passade på att klippa och så här fin blev han.

Viliken kille det kommer att bli, en bred stadig bringa.

Bozz är lite lik Boguz här på bilden. Hittills är det mycket av Anka men näsan kommer från Mysco. Det kan ändras fort så det är nog häftiga gissningar på det här tidiga stadiet.

Ja, snart så måste alla få bort lite hår och då kan jag få möjligheten att få känna på benställning och rumpor. Man är ju lite konstig med vad man tycker är roligt. Fast jag tror inte mycket kan slå känslan av att få träffa en av valparna  Klart att man har lite kontrollbehov annars skulle det inte vara så roligt med att ha valpar. Skönt med barnbarn som är så stora att det går att leka och ha roligt tillsammans, snart är de lika stora allihop så de kan träna hund.

Finns det något skönare än en kram från barnbarnen.Här är det E som ger

S-A en bamsekram.  På vägen till stugan hämtade vi en cyckel till nästa lilla E.

Tänk att jag kommer ihåg hur jag kände när jag som 7 åring fick min första cyckel, den var blå och lika stor som den vi köpte. E var också en  lycklig unge och kramade om S-A. Sen cycklade hela gänget till brasan och det var en mycket skön kväll när vi väl fick packa ur den lilla överfulla golfen. Hade lyckats att köpa en gräsklippare packad i en stor kartong. Tre hundar , packning, mat, cyckel och allt annat som agilityhinder. Trodde bilen skulle explodera.

På fredagen träffade vi lite bushundar och vi tog en liten promenad tillsammans så att alla fick springa och leka lite. Chezzi-e var inte med så Anka ledde oftast skallgången. Det var två vallande hundraser till men landseertiken var tystare än de andra.

När vägen tog slut så snurrade de runt istället för fram och tillbaka. Fyra tikar som fick bilda en flock för en stund.

Jag har haft den stora förmånen att träffa en av valparna i dagarna . Vi var ute och gick tillsammans med Jippies matte och hennes flock. Det är roligt när vi träffas och det plötsligt springer 6 hundar runt benen. Lilla Jippie har verkligen växt och blivit så söt. Valparna är 11 veckor gamla nu och det börjar närma sig 12 veckors vaccinationen. Sen är de klara för att inta världen.

Vi träffade nästa flock på fredagen då Dotter med sonen E byggde agilitybanor och tränade alla 5 hundarna.

Bojne har mognat men behöver träna mer innan det blir någon debuttävling. Han har kommit en bra bit på väg men kan inte hålla koncentrationen alltför länge.

Anka har en bra bit kvar tills hon har kommit tillbaka där hon var innan vi tog valp paus. Det är inte brist på koncentration utan svårt att inte göra allt på en gång. Gäller ju att få med sig handlern också......

Gissa en som verkligen njöt av att äntligen få kuta runt på planen.

E tränade  med Chezzi-e och det är otroligt vilken duktig kille det blivit. Chezzi-e tog med honom runt på banan och han kan springa riktigt fort så nu börjar KASK att fylla på med unga förmågor när de äldre blir halta och lytta.

Här kommer så Doktor Znaggels för han måste få vara med lite han också. Det är nog sluttävlat för hans del. Han har varit lite halt nu i vår och han är 11 år. Finns ingen anledning att sluta träna i egen takt men tävlinghetsen och den farten behöver han inte ha längre. Fast matte får allt hålla i för själv vet han inte om att han ska det lugnt.

Själv så går jag här och haltar. Det fungerar inte alls att träna på agilityplanen, provade lite i veckan och jag ramlade då knäet vek sig. Det är ingen ideé att en tänka på agilityträning.

Idag har det kommit massor av roliga nyheter. Wilda har vunnit en hoppklass och tagit sin första pinne. Siri har blivit BIG etta på en inoff utställning i Motala. Grattis tjejer och jag är jätte stollt över era fina hundar. Wilda och Siri är Bobitaz systrar, alltså Ankas första valpkull.

Visst är jag lite avundsjuk när jag får agilityrapporter men det går faktiskt att glädja sig åt andras resultat. Om 16 dagar kanske jag kan få börja planera för vilket liv jag kan komma att få och om man kan få ett nytt korsband eller inte.